Humanistisk terapiform
Gestaltterapin är en humanistisk terapiform som började utvecklas under senare delen av 40-talet av Fritz Perls. Den tysk-judiska läkaren och psykoanalytikern Fritz Perls (1893-1970) reagerade mot den psykoanalytiska metoden och lät sig inspireras av tankar från olika miljöer och teoretiska riktningar som han sedan tillsammans med sin fru Laura Perls och vän Paul Goodman sammanförde i en ny psykoterapi. Man kan säga att psykoanalysen finns med som en influens i gestaltterapin och det finns ett antal andra teoretiska influenser.
Gestaltpsykologin
I gestaltterapin menar man att människor skapar meningsfulla helheter – gestalter – av de föremål, händelser och situationer som vi erfar i omgivningen. Vi är inte passiva mottagare av intryck från omvärlden. Vissa saker kommer i förgrunden medan andra hamnar i bakgrunden. Dessa tankar har sitt ursprung i Gestaltpsykologin.
Existentialismen
Den bakomliggande livssynen för gestaltpsykoterapin är existentialismen. Den handlar om vår existens och våra villkor som människor – om meningen med livet, om att ta ansvar och om friheten att välja. Ett annat koncept hämtat från existentialismen är Martin Bubers dialogfilosofi som innebär att allt verkligt liv sker i mötet mellan Jag och Du.
Fenomenologin
Inom gestaltpsykoterapin använder man sig av fenomenologisk metod. Med fenomenologi menas att man inte kommer sanningen närmare än med sin upplevelse. Därför undersöker och utgår gestaltpsykoterapeuter från människors upplevelser så som de visar sig i stunden.
Kroppsinriktad psykoterapi
En annan influens är den kroppsinriktade psykoterapin utvecklad av Wilhelm Reich. Den bärande tanken är att kropp och själ hänger samman. Psykiska och emotionella svårigheter har sin motsvarighet i kroppsliga besvär. Genom att arbeta med det kroppsliga kan man alltså synliggöra och lösa upp psykiska knutar. Att jobba med kroppsmedvetenhet ingår därför som en naturlig del i det gestaltpsykoterapeutiska förhållningssättet.
Holismen
Holismen är en annan influens där människan ses som självreglerande helhet som strävar efter balans.
Österländskt tänkande
Från österländsk filosofi hämtades tankar om betydelsen av en medvetenhet i nuet och att utveckling sker när jag vågar vara den jag är i stället för att sträva efter vara något jag inte är (förändringsparadoxen).